Skrivet av: viljanattleva | 6 december, 2011

Hej!

Jag ser att det fortfarande är några som tittar in på den här bloggen, trots att den varit inaktiv så länge. Jag vill bara meddela att jag för det mesta mår bra nu, och att jag har hittat en balans där jag kan hantera mina känslor på ett annat sätt än tidigare. Jag skriver i en annan blogg numera, då denna känns som ett kapitel jag avslutat. Jag låter dock den här finnas kvar då jag förstått att mina ord har hjälpt andra som är där jag varit. Det gör mig glad om någon kan hämta kraft på så sätt!

Vill du fortsätta läsa vad jag skriver är du välkommen att lämna en kommentar eller skicka ett mail.

Varm kram, och en riktigt god jul önskar jag er!

Annonser
Skrivet av: viljanattleva | 8 mars, 2011

Hälsning

Hej!

Tack snälla ni för alla hälsningar och omtänksamma mail jag har fått! Det värmer oerhört mycket ska ni veta! Jag tar till mig varenda ord.

Jag har nu skapat en ny blogg, men vill vara anonym även där. Är ni intresserade av att läsa den, skriv då en kommentar till detta inlägg eller maila mig om ni har min mailadress.

Allt gott önskar jag var och en av er!

Varm kram!

Skrivet av: viljanattleva | 23 juni, 2010

Lösenordsskyddad: Tack för att ni funnits här för mig!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Skrivet av: viljanattleva | 22 juni, 2010

Lösenordsskyddad: So I won’t be so far away

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Skrivet av: viljanattleva | 21 juni, 2010

Lösenordsskyddad: Den enda utvägen?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Skrivet av: viljanattleva | 20 juni, 2010

Lösenordsskyddad: Tårar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Skrivet av: viljanattleva | 19 juni, 2010

Acceptans – så svårt men så viktigt!

Det är så oerhört lätt att krampaktigt hålla sig fast i hur saker här i livet borde vara. Hur människor borde bete sigTyvärr är det alltför vanligt att fly verkligheten  istället för att konstatera och acceptera att saker och ting faktiskt är som de är. Att fastna i hur saker borde vara är oerhört energikrävande. Dessutom tar det fokus från det som är väsentligt, dvs livet. Livet här och nu. Det säger sig ju självt att man inte kan vara fullt närvarande i nuet om tankarna ständigt är riktade åt andra håll.

Det handlar om att lära sig att kunna acceptera och försöka låta bli att döma. Att inte värdera allt utan bara konstatera hur saker och ting är precis just nu. Att acceptera är inte detsamma som att hålla med eller gilla något. Det är inte ett maktspel som handlar om rätt eller fel. Det är helt enkelt att utgå från läget som det är just nu, att kunna vila i att det faktiskt är ok. Att acceptera handlar inte heller om att man inte kan försöka förändra, utan att sluta föra ett krig mot sig själv. Att inte ständigt motarbeta sig själv genom att inte tillåta sig att känna som man gör och acceptera sig själv som man är.

Vad är acceptans för dig?

Skrivet av: viljanattleva | 18 juni, 2010

Att duga utan att vara perfekt

Endast det bästa är gott nog. Många känner nog igen det väl myntade uttrycket, och med rätt stor sannolikhet är det inte bara jag som har gjort de orden till min sanning.

Visst är det bra med ambitioner, men till vilket pris ska man alltid prestera det bästa? Jakten på högsta poäng och bästa resultat gynnar ingen, allra minst dig själv. Det du levererar betygsätter inte dig som människa, även om det för många känns så.

För mig har strävan efter det perfekta blivit ett hinder. Inte sällan undviker jag att pröva nya saker och anta utmaningar just för rädslan att jag inte kommer kunna utföra den på bästa sätt från början. Jag gör sällan något av ren lust utan tankar på att göra bra ifrån mig. Omgivningens uppmuntran gör att jag känner förväntningar på att göra bra ifrån mig även nästa gång, inte bara bra, utan toppa det jag nyss gjorde. Jag är ju så duktig.

Jag bär en upplevelse av att inget jag gör är tillräckligt bra, varken i mina eller andras ögon. Får jag inte högsta betyg, då är jag en förlorare. Då har jag misslyckats. Just eftersom den idealbild jag har av hur det jag ska prestera bör vara är så orealistisk är den svår att förverkliga, vilket leder till nedvärderande tankar om mig själv och min förmåga att klara av något. När ambitionen är att endast det bästa är gott nog hamnar jag lätt i negativa spiraler och litar inte till den kapacitet jag vet att jag egentligen har. Jag kan alltid göra bättre ifrån mig, vara en bättre vän, göra lärarna lite nöjdare…

Vad vinner jag på att sträva efter ett liv i perfektion, ett liv som inte finns annat än i teorin? Blir jag lyckligare av att ständigt sträva efter något annat, bort från det jag har? Att sänka de orimliga kraven är inte lätt, men att det går, det är jag övertygad om.

Jag hoppas att jag en dag kan acceptera mig själv för den jag är och inte för det jag gör.

Jag duger. Likaväl som du och alla andra. Vi är bara människor!

IF THE WORLD WAS PERFECT, IT WOULDN’T BE

Skrivet av: viljanattleva | 17 juni, 2010

Självmord angår oss alla!

Allt oftare slås jag av hur viktigt det faktiskt är att ventilera de tankar jag bär. Att få berätta, skriva och rita hur jag känner tar inte bort den ändlösa smärtan, men de allra vassaste kanter suddas ut och hjälper mig att se min situation ur andra perspektiv. När jag istället håller inne med alla frågor och tankar växer de sig fort starkare och upptar snart hela min tankeverksamhet.

Ensamheten man kan uppleva kan vara så stark att den gör fysiskt ont. Det kan kännas som att ingen människa i världen förstår en och den smärta man bär. Ofta behövs inte tröstande ord för att upplevelsen av övergivenhet ska stillas. En kram, en strykning över håret eller en arm om ens axel gör skillnad.

Suicid är fel, inte ok att tala om. Tabubelagt. Det finns fortfarande tyvärr väldigt mycket fördomar kring ämnet, grundade på okunskap. Som jag har förstått det är många rädda att tala om självmord därför att de tror att personen man talar med kan bli triggad av detta om den redan mår dåligt. Tvärtom tror jag. När jag mådde som sämst och bara såg suicid som enda utväg hade jag velat tala med någon om det. För egentligen ville jag inte dö, jag ville bara inte leva. Att då kunnat ventilera mina tankar med någon klok människa tror jag till viss del hade kunnat avstyra dem. Istället höll jag dem för mig själv, vilka grodde och blev alltmer frekventa, och till slut resulterade i försök att ta mitt liv.

Jag vill i en framtid, när jag själv mår bättre, vara med och kämpa aktivt i suicidpreventivt syfte. Till dess kan jag bara vara så öppen jag kan och bidra med den erfarenhet och kunskap jag har. Tala öppet. Vi MÅSTE få bort det ångestladdade och tabubelagda kring detta ämne. Genom att tiga ihjäl det får tankarna hos en självmordsbenägen människa grogrund och kan slutligen resultera i handling. Det är betydligt vanligare att ha tankar kring suicid än vi tror. I dagsläget dör tre gånger så många i suicid som i trafiken! Varje år dör 1500 personer i Sverige i suicid. 1500 människor, som du och jag, som inte ser någon väg ur det nattsvarta, som inte finner någon annan utväg. 1500 människoliv… Det är vad statistiken säger, vilken inte inberäknar alla fall.

Att tala om dessa oändligt svåra och smärtsamma tankar hjälper inte alla, men betydligt fler liv skulle kunna räddas om det fanns en större öppenhet i ämnet. Det är inte ”galningar” som tar sitt liv. Det är högst ”normala” människor, som du och jag. Det räcker att man varit med om svåra prövningar för att livet ibland kan te sig meningslöst. Då kan man behöva hjälp utifrån för att se att det faktiskt finns något bortom det helvete man upplever. Det är en myt att man skulle ”väcka den björn som sover” genom att fråga en självmordsnära om dennes tankar om livet och döden. Tvärtom. Däremot kan det vara bra att leda in på ämnet gradvis så att personen ifråga inte känner sig hotad och därmed sparkar bakut. 

Varför är det så svårt att söka hjälp? Varför vill många till varje pris dunkla sina tankar och försöka få omgivningen att tro att allt är bra? För att det inte finns någon kunskap eller öppenhet kring det. Det hyschas så mycket, och istället för att tala rakt om suicid går man omvägar kring ämnet. Det borde vara lika naturligt att söka hjälp för en trasig själ som för en bruten arm. Att vara självmordsbenägen är ett livshotande tillstånd som man ofta inte klarar att komma tillrätta med själv. Det sista man behöver höra om man nu orkar berätta hur man mår, är; – men du är ju så ung och duktig, du har ingen anledning att må dåligt. Du har ju hela livet framför dig!

Man vill bli tagen på allvar! Det är oerhört viktigt. 

DU kan bidra genom att skaffa dig kunskap och våga möta det svåra. Just din kunskap kan vara ovärderlig för en människa och rädda liv… Våga möta det istället för att med förbundna ögon hoppas på det bästa. Våga se.

En gång gick jag vilse

i stora skogen.

Jag gick och gick

och överallt

såg jag bara träd,

höga träd som vaggade

långsamt i vinden

 

Jag ropade:

Hjälp mig att hitta hem!

Och ekot svarade:

Hjälp mig hem!

Och sedan hörde jag bara suset

i trädens grenar

 

Jag satte mig ner

på en sten och grät.

Sen reste jag mig

och gick vidare

in bland träden

Skrivet av: viljanattleva | 16 juni, 2010

Lösenordsskyddad: Självmordsbombare

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Older Posts »

Kategorier