Like this:

Endast det bästa är gott nog. Många känner nog igen det väl myntade uttrycket, och med rätt stor sannolikhet är det inte bara jag som har gjort de orden till min sanning.

Visst är det bra med ambitioner, men till vilket pris ska man alltid prestera det bästa? Jakten på högsta poäng och bästa resultat gynnar ingen, allra minst dig själv. Det du levererar betygsätter inte dig som människa, även om det för många känns så.

För mig har strävan efter det perfekta blivit ett hinder. Inte sällan undviker jag att pröva nya saker och anta utmaningar just för rädslan att jag inte kommer kunna utföra den på bästa sätt från början. Jag gör sällan något av ren lust utan tankar på att göra bra ifrån mig. Omgivningens uppmuntran gör att jag känner förväntningar på att göra bra ifrån mig även nästa gång, inte bara bra, utan toppa det jag nyss gjorde. Jag är ju så duktig.

Jag bär en upplevelse av att inget jag gör är tillräckligt bra, varken i mina eller andras ögon. Får jag inte högsta betyg, då är jag en förlorare. Då har jag misslyckats. Just eftersom den idealbild jag har av hur det jag ska prestera bör vara är så orealistisk är den svår att förverkliga, vilket leder till nedvärderande tankar om mig själv och min förmåga att klara av något. När ambitionen är att endast det bästa är gott nog hamnar jag lätt i negativa spiraler och litar inte till den kapacitet jag vet att jag egentligen har. Jag kan alltid göra bättre ifrån mig, vara en bättre vän, göra lärarna lite nöjdare…

Vad vinner jag på att sträva efter ett liv i perfektion, ett liv som inte finns annat än i teorin? Blir jag lyckligare av att ständigt sträva efter något annat, bort från det jag har? Att sänka de orimliga kraven är inte lätt, men att det går, det är jag övertygad om.

Jag hoppas att jag en dag kan acceptera mig själv för den jag är och inte för det jag gör.

Jag duger. Likaväl som du och alla andra. Vi är bara människor!

IF THE WORLD WAS PERFECT, IT WOULDN’T BE