Jag saknar dig, jag behöver dig!

Min älskade vän! Jag saknar dig! Jag kollar igenom gamla bilder och möts av ett ansikte som strålar. Vackra ögon som glittrar, vars liv i dem några veckor efter att bilden togs skulle slockna. Ditt klingande skratt som smittade, din energi som var omöjlig att inte dras med av. Ständigt nya påhitt, alltid lika varm och omtänksam.

Efter några svåra år i Umeå där jag inte haft många vänner var du den första som fick mig att känna mig sedd och uppskattad. Du var den som först tog emot mig med öppna armar. Från den stunden visste jag vad en äkta vän var. 

Minnena med dig är så vackra. Jag bevarar dem djupt i mitt hjärta, likt små dyrbara skatter.  Underbara minnen från skolan, från de gånger du envisades med att vi skulle gå hem till mig istället för att gå på lektioner, alla strapatser på stan… Hur vi blev utkörda från H&M för att vi skrattade så att vi hamnade i en hög på golvet, hur vi tog omvägar i skolan för att undvika killen som gillade både dig och mig… Hur vi tillsammans skrattade oss igenom lektionerna och därigenom drev lärarna till vansinne.

Hur vi på klassresan smög oss upp, ut på däck trots att det var stränga order att inte göra det. Hur vi gick upp på land, satte oss på bryggan och dinglade med benen och pratade om allt mellan himmel och jord. Hur ska jag någonsin kunna glömma? Hur vi där uttalade orden till varann: ”Hoppar du så hoppar jag”

Tre månader senare hoppade du. Utan att jag på långa vägar förstod något planerade du i hemlighet din död samtidigt som jag i all min naivitet tyckte att du verkade må bättre. Du hade haft det tufft en period, och hade det jobbigt hemma. Jag stöttade dig så mycket jag bara kunde, men det räckte inte. Ett samtal, den 26 juli. Du sa att du älskade mig. Dagen därpå hittade din far dig i er lada. Död. Kall. Oåterkallerligt borta. Kroppen var det enda som fanns kvar. Kroppen och minnena efter dig min älskade vän. Den dagen dog en del av mig.

Det kändes overkligt att spela piano på din begravning. På din, min älskade väns, begravning. Vi skulle ju klara det här! Det var ju så vi sa… Det var den vackraste av sommarens alla dagar, och min älskade vän var död. 

”Hoppar du hoppar jag”. Vad innebär de orden? Har jag svikit dig nu? Älskade, älskade vän. Jag behöver dig.