Att mista en älskad vän i suicid

Igår när jag städade bokhyllan föll ett litet kuvert ur en bok. På dess framsida stod det, med bokstäver skrivna i spretig handstil: ”Till Sara, förlåt”. Detta kuvert hade jag endast öppnat en gång tidigare. Då jag hittade det i aug -06 orkade jag nästan inte läsa innehållet. Sanningen var alltför smärtsam, sorgen alltför påtaglig. Med darrande händer öppnade jag nu kuvertet. långsamt och försiktigt. Som att jag ville värja mig för vad som stod skrivet inuti. Med tårfyllda ögon läste jag raderna om och om igen.
”Du är en av de finaste väner jag nånsin haft. Du har gett mig så mycket men jag orkar inte mer. Förlåt. Jag älskar dej. Kram Janina”

Jag log för mig själv. En bild av Janina trädde fram för mitt inre. Det var hennes födelsedag, den som skulle komma att bli hennes sista. Om halsen hade hon den tunna silverkedjan med ett hjärta jag samma morgon hade gett henne. Janina strålade, och jag fylldes av en värme svår att beskriva.

Kvällen den 26 juli 2006 kom telefonsamtalet som etsat sig fast i mitt minne. Janina ringde mig utan att egentligen ha något att säga. Det hade hänt förut, men det var något i hennes tonfall som fick mig att hajja till. Hon lät speedad men samtidigt lättad. När jag frågade om allt var som det skulle kom svaret alltför snabbt för att jag skulle känna mig trygg: ”Allt är jättebra”
Jag var orolig men ville inte pressa henne. Hon befann sig då i hemmet utanför Uppsala och jag var i Dalarna på danskurs. Vi samtalade länge den kvällen, och Janina sa att hon älskade mig, varpå jag berättade hur otroligt mycket hon betydde för mig.

Beskedet fick jag när jag var hemma hos en nära vän vid Stockholms skärgård. Janina hade tagit sitt liv dagen efter att vi pratat med varandra. Jag var förtvivlad, förkrossad. Kunde inte ta till mig vad som hänt. Jag stannade hos min kompis veckan ut som planerat, men minns inte mycket av de dagarna.

Tiden innan begravningen minns jag heller inte mycket av. jag kände ett behov av att vara ensam. Jag gick långa promenader och skrev ner alla minnen jag kunde komma på. Så kom dagen då begravningen skulle äga rum. Vi samlades i Berthåga Trädkyrka, en ljus och vacker kyrka. Då jag steg in i kyrkan och fick se kistan brast det inombords. Jag tror att det var först då jag till fullo insåg att jag aldrig skulle få se henne mer. Kunde det verkligen vara min älskade vän som låg i den lilla vackra kistan? Prästen talade om ett evigt liv och jag förstod i sorgen inte vad han menade med det. Evigt liv? HON VAR JU DÖD! Resten av prästens tal minns jag inte mycket av. han försökte inte förklara det obegripliga, att Janina beslutat sig att dö mitt i livet. Det var jag tacksam för.

När jag senare spelade pianostycket ”Prelude” av Bach glömde jag tid och rum. För en kort stund var hon hos mig igen, precis lika full av liv som jag var van att se henne. Ingenting annat runt mig existerade.

Så var det dags för jordfästning. Då kistan sänktes ned i jorden och vi skulle ta avsked kände jag mig tom inuti. Jag förmådde inte att säga farväl, utan viskade istället: ”Jag älskar dig min vän, och det kommer jag alltid att göra”. Jag kastade två rosor, som ett tecken på vår vänskap.

En tid senare besökte jag kyrkogården där Janina ligger begravd. På en gravsten läste jag Janinas namn, födelsedag och dödsdag. På bägge sidor om stenen fanns andra gravar med för mig okända namn. Döden skiljer och förenar.
Först då, fem månader efter min väns död, kände jag mig redo att ta farväl av henne. Jag böjde mig ned och kysste den svala gravstenen.

Jag sitter åter med avskedsbrevet i handen. Ögonen är inte längre våta. Jag gjorde allt jag kunde för Janina. Trots allt är jag glad att jag verkligen betonade hur mycket hon betydde för mig sista gången vi hade kontakt. Även om det inte påverkade hennes beslut vill jag ändå tro att hon tog till sig vad jag sa, och förstod att jag menade det med hela mitt hjärta.
Saknaden är ännu stor, men jag tror att jag en dag ska kunna se tillbaka på tiden med henne utan att uppleva någon smärta. Allteftersom minnena lyfts fram i medvetandets ljus och blir berättade, får de färg och glans. Då förvadlas sorgens bilder till dyrbara skatter som jag bär med mig in i framtiden. Var sak har sin tid.